Jag vaknar en morgon vid klagomuren och inser att jag har blivit jude! Men det är någonting som saknar, en kippa! Jag reser mig upp borstar av mig dammet ifrån mina kläder och ser mig omkring.

 

Högst upp på klocktornet visar klockan tio i nio, alltså tio minuter kvar till bön och jag har fortfarande ingen kippa. Jag vrider och vänder på mig för att försöka hitta någon stans där  jag kan köpa mig en kippa. Längre bort ser jag en man även han utan kippa han verkar stressig och springer in på en affär jag chansar och springer efter in i affären. Där framför mig var min räddning en affär fylld med kippor, jag tar en av dom första jag ser och betalar sen går jag nöjt men med snabba kliv emot synagogan. Där inne ber vi i ca 40 minuter, männen på golvet och kvinnorna på ”läktaren”. 

 

Nu är det dags för teffilin hårt binder Saschmud (min bästa vän) läderband runt huvudet och armarna på mig. Nu ligger delar av Tora intill min kropp. Jag ler när jag tänker på g-d och allt han har gjort för vårat land. Det var ju han som utlovade detta otroliga land, Israel till oss och sedan gav oss Palestina. Det är efter hans regler vi lever och det är tack vare han jag står här idag, vi människor ska bidra till ett gått samhälle det är så vi håller vårat förbund med g-d.

 

Idag är det Yom kippur (försoningsdagen) det är då vi fastar en hel dag i Synagogan. Vi tänker igenom våra gärningar och ber om kraft för att förbättra oss inför det kommande året. Efter att vi bett, sjungit och fastat en hel dag är jag som gått som slut och inte minst jätte hungrig. Jag går och sätter mig vid ett av borden och väntar på att maten ska komma in.

–        Hej! Hör jag en röst säga bakom mig. Jag vänder mig om och ser en tjej sätta sig brevid mig.

–        Hej, svarar jag och det tar ett tag för mig att komma på vem det är.

–        Åhhh.. Sophie! Det var länge sedan säger en röst från andra sidan om mig.

–        Åh, hej Saschmud, svarar Sophie.

–        Vart har du hållit hus i alla år, jag har inte sett dig sedan nian, Judas!?

–        Jag flyttade till Sverige där min f.d tjej bor, men efter ett tag slutade hon acceptera mig hon fick mig att inte vara som jag ville, hon ville att jag skulle vara en vanlig svensk medborgare istället för jude, så jag åkte tillbaka hit till Israel och mina vänner och jag var ute och firade min hemkomst igår kväll/natt och på något sätt måste jag ha somnat och så vaknade jag upp här utanför idag, berättade jag.

–        Aha, det vad ju tur, eller alltså att du kom hit, sa Sophie.

–        Ja, och du är förståss lika vacker, sa jag och blinkade.

 

Sophia skrattade det där vackra leendet, precis likadant som det var i nian. Vi ber en kort bön innan vi alla tre tar för oss av maten. Efter mina år i Sverige har jag glömt en del av kosherna (matreglerna) som man fått lära sig under åren så jag är tvungen att tänka ett tag innan jag tar för mig av maten. Jag får till exempel inte äta vitlökssmör på mitt kött eftersom att man inte får äta mjölkprodukter till kött.

 

Vi äter, pratar och skrattar hela kvällen tills klockan börjar närma sig två då en efter en reser sig upp och börjar röra sig härifrån.

-          Hejdå, säger Sophie och reser sig upp för att gå.

-          Ska jag följa dig hem? frågar jag.

-          Om du vill men du måste inte, svarar Sophie.

-          Det börjar ändå bli sent, svarar jag och puttar till Saschmud för att han ska vakna.

-          Saschmud, vi ska gå nu, fortsätter jag.

-          Huh, va? mumlar Saschmud yrvaket.

-          Det är dags klockan är två och vi ska följa Sophie hem, förklarar jag.

Vi bugar mot Rabbin och går ut igenom dörren det är så gott som bäcksvart på himlen och stjärnorna lysser starkt över del lilla staden. Vi går rakt fram in på en liten smalgata och när vi börjar närma oss gatans hus stannar Sophie.

-Det är här jag bor, säger hon.

- Aha vad fint det är, säger jag och kollar mig runt och inser att alla husen ser så gott som likadana ut.

 

Sophie skrattar lite grann när även hon märker mitt stora misstag.

- Jag antar att det är dags för mig att gå in, säger hon sedan.

- Ja godnatt då, svarar jag.

-  Godnatt, säger Sophie och kollar menande på både mig och Saschmud.

- Ahh.. godnatt, säger Sophie.

 

Sophie går in och stänger dörren medans jag och Saschmud fortsätter gatan ut och sedan tar till vänster för att fortsätta hem till Saschmud där jag för tillfället bor. På vägen hem möter vi Edmund, Saschmuds äldsta son han har också varit i Synagogan det var där vi träffades för första gången men han var där med sin blivande fru Estelle. Vi går tillsammans in igenom dörren och tvättar av oss och gör oss i ordning för natten innan vi sedan ber en kort kvällsbön och går och lägger oss.

 

Jag vaknar denna morgon av att solen tränger in igenom fönstret och lyser mig rätt i ögonen. Jag kollar till sängen längre bort där Saschmud än ligger och sover så jag går in i vardagsrummet och och sätter på tvn, jag sappar mellan kanalerna och fastnar på ett program och den judiska påsken vid namn Pesach. Den firas till minne av uttåget ur Egypten du tusentals barn befriades ur den Egyptiska fångenskapen. Inför Pesach städar man hela huset och tar bort alla mat varor eller liknande som innehåller mjöl och bakar då istället osyrat bröd. På Pesach gömmer barnen bröd bitar som är inlindade i papper som pappan sedan ska hitta och bränna upp, man umgås med familj, släkt och vänner och runt tio på kvällen äter man en massa olika maträtter och sedan festar och ber. 

" Högtidens höjpunkter är en massa seder" hör jag hur dom säger på tvn, men just nu har min uppmärksamhet fastnat någon annan stanns. För utanför fönstret råder det kaos, folk springer runt och trycker sig emot väggarna. Jag går in i sovrummet igen och väcker Saschmud så tyst som möjligt för att inte väcka hans barn och fru.

-Saschmud vakna! Det är något som händer på gatan utanför, viskar jag.

- Va? Säger Saschmud och reser sig upp ur sängen och går fram till fönstret. Plötsligt ser jag hur hans ansiktsuttryck förändras och han springer emot ytterdörren.

- Edmuund, nej akta ! Skriker han. Edmund vänder sig om och precis i samma ögonblick skär kniven den ena killen håller i handen igenom hans skin. Edmund faller sakta ner till marken medans blodet rinner ut över hans bara kropp. Saschmud faller på knä brevid sin döde son, tårarna rinner ur hans ögon.

 
Vi står i Synagogan allihopa jag, Saschmud, folk ifrån släkten och dom närmaste vännerna, Sophie och så Rabbin såklart han står längst fram vid skåpet där rullarna ifrån Tora ligger. Han pratar om det tragiska händelsen som hände Edmund och vi alla ber en stilla bön för honom.
 
"Gud skapade människan till sin avbild,
 därför har även den döda kroppen ett
 eget värde, den bör inte brännas bara
 vid nödvändiga orsaker. Gravplatsen
 där den döde vilar ska vara ostörd fö
r all framtid, den ska aldrig
 återandvändas igen"
 
Så rabblar Rabbin en av bönerna för Edmund, allt är så tragiskt jag gråter även fast jag träffade Edmund för första gången igår. Sophie tar min hand och ger mig en lätt puss på kinden. Vi ställer oss sedan upp och rabblar tillsammans med alla andra i Synagogan,  Schéma vår trosbetjänelse.
 
"Hör Israel! Herren är vår gud, Herren är en.
 Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt
 hjärta, med hela din själ och med all din kraft."
 
Nu återstår bara sorgeveckan, då vi alla stannar hemme ifrån jobb och skola, för att sörja Edmunds bortgång.
 
Av: Michelle 7A
Datum: 23/4-2011