Fotboll

Fotboll, den sport som jag alltid gillat, den sport som jag alltid längtat efter att få spela, den sport man får känna den somriga känslan av, den sport som jag spelat sedan jag var sex. Den sporten har jag börjat ge upp. Jag har slutat brinna för den och nu står jag inför beslutet om jag ska sluta eller inte sluta och jag har till på tisdag på mig.
Jag vill inte sluta för jag vet hur otroligt mycket jag skulle sakna det, sakna känslan att få känna vinden slita i håret när man springer sakna känslan av att springa i solen sken och känna sommaren jag kommer att mista så mycket. Jag har alltid älskat att spela fotboll, har alltid varit bland dom bättre men sedan bytta jag lag och började i ett nytt lag med otroligt många nya spelar det lag som heter Bollstanäs, det laget jag fått höra var bäst om jag ville bli något inom fotboll. Jag tränade där och lade märke till vilket sjukt bra lag det var tjejerna som spelar spelar mycket bättre fotboll än vad jag någonsin gjort vilket i början gjorde mig nervös, jag hade ju alltid varit den där bra tjejen men nu var jag inte det längre, det försvann lika fort som en vind slepte förbi. Jag fortsatte att träna och kämpa och ett tag gick det faktiskt bättre, jag utvecklades och blev bättre men sedan började jag slarva jag slutade svara på kallelser och missade några cuper och matcher då jag sattsade på innebandyn. Sedan nu till våren upptäckte jag hur otroligt mycket jag hade missat jag hade fått min chans att bli bättre men var för lat för ta den så den gick förbi. Nu vet jag inte om jag är lika bra på fotboll har inte tränat så mycket dom tre senaste månaderna, näst inpå inget alls vet inte om jag kommer kunna bli så bra som jag vill bli. Att spela fotboll på skoj med kompisar är en sak men att spela i ett lag med lagkamrater är en helt annat.

Jag älskar fotboll och har alltid gjort, jag älskar att spela och jag älskar att titta på den och jag vet att om jag slutar nu kommer jag att sakna det så otroligt så småningen om, jag ger det en chans och får se hur långt det räcker, jag kan inte bara ge upp för en motgång då blir man aldrig bättre. Dessutom skulle jag inte vilja tappa kontakten med dom snälla tjejerna jag fått lära känna dära.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0