Någon jag känner att jag behöver skriva om är min, syster, bästavän, allt med något hon verkligen är min kusin. Vi har känt varan sedan födelsen och vi har hållt ihop i vått som tort. Men precis som hon skrev på sin blogg förut håller vi på att glida ifrån varan, och jag vill inte det. Alla våra minnen är som klara bilder i mitt huvud det finns så mycket och jag kan lova er att jag inte kommer ihåg allt inte ens i närheten, det finns ju så himla mycket.

Du är guld värd och vet du ? Det jag sa att jag ville göra med dig jag ångar inte ett ord av det jag sa, jag ångar inte drömmarna vi hade eller som jag fortfarande har. Jag saknar när vi kunde leka tillsammans och inte behöva bry oss om tid och rum. Jag kommer ihåg när vi satt och gjorde scheman varje kväll som vi skulle följa dagen efter men när dagen kom kunde vi ändå inte passa tiderna för det är sådan jag är jag kommer rätt ofta försent tur att det inte var verklighet. Men grejen är det att vi levde verkligen in oss i det, vi försökte verkligen göra som i verkligheten. Jag har fortfarande kvar alla saker dom ligger i en låda och väntar på att få användas så igen. Ett år kan gå så snabbt och jag saknar det kan vi inte försöka vara som förut allt vi hade allt vi delade jag saknar't.

Våra familjer är täta och vi träffas oftast pga det, förut fick vi alltid umgås men nu känns det som om dom försöker sära på oss. Vi måste mogna upp och visa att det blir bättre av att vi får träffas så att inte sådana saker händer. Idag när mamma visade bilder på oss från Legoland, från båten när jag höll i Brumma så tänkte jag efter man blir aldrig för stor för drömmar och jag blir aldrig för stor för att kunna uppleva vår dröm om **LL***** !

Jag älskar dig från första andetaget till det sista, ♥